Vårt samhälle utvecklas i rasande fart. Vi är mitt i en stor samhällsomdaning som pågår i en hastighet och i en omfattning som är så stor att den nästan inte märks.

Den märks knappt eftersom vi själva är en så stor del av att vara kravet på förändring. Vi är det för att vi själva förändras i våra beteenden och börjar ställa helt nya krav på tjänster, service och övriga beteenden på oss, skriver Louise Callenberg, enhetschef på Stockholms stads avdelning för digital utveckling.

Louise Callenberg

Jag satt på tunnelbanan och var på väg till ledardagar om hållbart ledarskap. Det var en samling för alla Stockholms chefer. Vi har vid tillfället redan fått ut programmet och fått delta till presentationerna genom att svara på frågor. I en tid när allt går snabbt och tillgängligheten är sömlös så behöver vi prata om vår egen hållbarhet. Det är lätt att uppleva sig som gränslös och att vår agenda styrs av andra viljor än vår egen. Inte minst känns det så när digitalisering är på var och varannans läppar.

Mitt emot mig på tunnelbanan sitter en pappa som har sin dotter bredvid mig. De planerar vardagen och har till sin hjälp var sin telefon. Pappan frågar om böcker som ska tillbaka till biblioteket och uppmuntrar tjejen att lägga in en påminnelse i sin telefon. Snart tystnar deras samtal om simtider, skolan och kalenderbokningar och de försvinner in i varsin parallell värld. Tummar sveper över skärmar. Pekfingrar skrollar. En kommentar, en tumme upp, ett hjärta.

Våra beteenden har blivit så annorlunda sedan vi fick en smartphone i var mans ficka. En T10 Ericsson skulle idag vara handikappande för vem som helst. Och det är inte länge sedan den var het. Upptäckten av kisel och mineralerna som möjliggör pekskärmar och batteriers livstid har helt förändrat vår värld, vår tid och våra relationer. När vi, den nya smarta generationen, möter organisationer, företag och myndigheter vill vi göra det genom våra skärmar. Vi vill hitta information, vi vill ha enkla formulär och vi älskar att bli ihågkomna. Till en viss gräns så klart. Man ska också kunna raderas. Vi förväntar oss smarta lösningar och vi speglar oss i ny teknik som om det vore en självklar del av våra identiteter som nutidsmänniskor.

Begreppet ”identitet” visar sig bli ett intressant ord under dagen. Flera av föreläsarna om hållbart ledarskap spanar om vår tid och återkommer till det där med att vara någon av egen kraft. Det är väldigt svårt. Vi människor vi är så otroligt präglade av vårt sammanhang och det som skapas som normer runt omkring oss. Vi förändras om många förändras samtidigt med oss. Så stark är vår kultur och önskan om att vara lika. Men vi människor är också obotligt nyfikna. Dessa tre: människans nyfikenhet, kraften i kulturen och driften att vara lika: det gör att det inte går att hejda en utveckling som börjat ta fart. Och vi agerar inte själva, vi gör det som ger inflytande och ett gott liv. Den våg av digitalisering som börjat kommer inte att kunna stoppas. Törsten efter det smarta livet och det smarta samhället är här för att stanna. Det är vår norm och nutidsidentitet som kollektiv.

Så digitalisering, det kan sägas vara samhällsförändring. En förändring som kommer till följd av nya beteenden och önskemål utifrån att vi tagit in ny teknik i våra liv. Det ena föder det andra. Digitalisering är därför kultur- och verksamhetsförflyttning. Det är att ta sig från ett nu till ett sedan. I vår Stockholms stads värld, där jag verkar, så innebär det att våra verksamheter behöver bestämma sig för vart de vill och hur vi ska ta oss dit. Den nya tekniken är bara en liten del av svaret. Den största ansträngningen kommer vara i att få alla med ombord. Hur gör man när arken är på väg att sjösättas och vågorna växer sig höga? Hur får man ett samhälle som inkluderar alla när förutsättningarna för att vara med har förändrats i grunden? Nu är det inte längre en fysisk plats som enbart ska tillgängliggöras. Nu är det en virtuell värld som ska hållas öppen, demokratisk och säker. Och kanske ska den också vara kompensatorisk. Våra dimensioner vidgas och vi möter en okänd framtid.

För att klara av vad det egentligen innebär att digitaliseras så behöver vi hålla varandra i handen, bevara vår mänsklighet och fundera på hur vi på ett hållbart sätt får med varandra ut på okänt hav mot nya horisonter. En framtid där gränser som vi idag känner till suddas ut, och nya behöver beskrivas, bearbetas och ibland bekämpas. En framtid med stora möjligheter för mänskligheten men ibland med tillsynes skrämmande konsekvenser för individen. Det ligger ett stort ansvar på oss alla. Digitalisering är inte något som några få ägnar sig åt. Det är egentligen vår vardag så fort en ny app laddas upp i vår mobil, nya beteenden skapas och lust väcks för nya möjligheter.